för mindre än en vecka befann jag mig i mitt kära Lse, med er och allt annat också. allt vad jag är har jag byggt upp där och helt plötsligt lämnar jag allt för att "pröva mina vingar" som man så fint kallar det. jag rycks (frivilligt iofs) bort från allt som någonsin har gett mig trygghet och som jag känner till, ibland allt för väl, för att från en dag till en annan försöka bygga upp ett nytt liv utan någon egentlig trygghet. ingen knasig mama och baba eller bröder, ingen fågel som busvisslar då man går förbi, inga störda vänner att springa över till, om så bara en liten snabbis eller fika eller gå samma gamla runda på stora stan.
visst jag har helt underbara släktingar här nere som ger mig allt och lite till. som verkligen skämmer bort mig och ringer i stort sett varje dag för att höra hur det har gått på jobbet, hur det är, lagad fantastisk mat varje dag, har aldrig behövt tvätta eller diska eller anstränga mig speciellt mycket osv. men nu förstår jag verkligen hur man kan känna sig så otroligt ensam och ändå ha människor runt sig hela tiden, aldrig vara riktigt helt själv nånstans.
ja, det är väldigt spännande och jag ångar mig faktiskt inte. hade nog varit helt mentalt blockerad om jag inte tagit chansen, men samtidigt så är det så mycket som skrämmer mig. bara att ta sig till och från jobbet på morgonen är ju ett äventyr för en sån som mig som inte har en endaste föraning till lokalsinne till exempel. och skulle nått hända, så händer det så klart mig. okej, de har inte ens gått en vecka och jag längtar verkligen till den dag då jag kan känna mig lite mera "som hemma", då jag har ett ställe att kalla mitt hem där jag trivs och känner mig trygg och jag inte behöver oroa mig för att gå av fel eller vart ställen ligger och vad folk pratar om.
men hemma för mig kommer alltid att vara lycksele, hemma för mig kommer alltid att vara tryggheten, hemma för mig kommer alltid att vara snö hela vintern och hemma för mig kommer alltid att vara med er.
och det kommer nog att ta tid, att förstå att saker verkligen inte kommer att kunna vara så som de alltid har varit. att man måste lämna och gå vidare och misslyckas och att saker och ting ibland måste få ta tid för att det ska bli riktigt bra i längden, försöker jag lära mig.
egentligen var det väl saker som kanske är ganska så självklara. men man måste få ur sig, och ibland kan det faktiskt vara bra att få älta lite granna. ibland.
såhär ser de alltid ut innan jag börjar..mössan är ett måste.
när jag väl är igång ser det always ut like this.
