idag efter jobb tyckte jag att det var en bra idé att inviga mina nya springskor som jag köpte i förrgår. det var en bra idé. förutom att skorna är nya. och förutom att jag inte lyssnade på den lilla rösten i huvet som sa till mig att gå hem och plåstra om mina hälar. " du kommer att ångra dig Jessica". precis så sa den. min envishet sägs komma i ett rakt nedstigande led från gammelmormor genom mormor genom mamma och så ner till mig. många gånger är den väldigt bra att ha, den där envisheten. men just idag hade den gärna fått hoppa över en generation eller två. trotsade rösten och körde på runt elljusspåret. flåsande som en flåsare sprang jag på, men fick ge upp efter 4 km. knöt upp skorna och insåg att dom här blåsorna kommer inte att vara roliga. kollade bussappen, ryckte tag i den där envisheten och sprang till närmsta hållplats och hann med bussen. (har alltid tyckt att folk hoppar på buss då man är ute och tränar är sjukt dumma. alltså sjukt! då behövde man ju liksom inte ens börja träna från första början) svettas som en svettare, hoppar av bussen och går i bara sockarna hem. och jag hade rätt. blåsorna är inte roliga alls ikväll.
tjoho.. så bra va dom skorna.
Rubriken smällde mig right in my face. hårt. riktigt hårt.
Nu vet du ju nästa gång du ser en joggare som hoppar på bussen, varför de gör det..!
SvaraRaderaDå får du titta riktigt medlidande på hen och "menåååh"-a, "jag vet hur det är!"