det är den sjätte januari och det spöregnar ute. vissa dagar går jag omkring och önskar att jag också hade så mycket i skolan att jag också behövde sitta hemma och plugga arslet av mig. arsle. vulgärt. andra dagar vill jag jobba på kontor. ha ett eget rum med egna saker och göra såna där viktiga grejer. sånt som syns på papper. sitta i viktiga möten och ta viktiga beslut med en kopp kaffe på bordet. andra dagar tycker jag om mitt jobb och det går riktigt bra. tycka om. det måste väl ändå vara meningen att man ska älska sitt jobb. för det mesta i alla fall. meningen är i alla fall att man ska utvecklas och lära sig nya saker. inte bara lära sig att man aldrig ska sluta förvånas när man jobbar med andra människor. eller inse att de kanske faktiskt är de som skriker högt och beter sig mest som också får den uppmärksamheten som de är ute efter. där de som faktiskt gör ett bra jobb med människorna, de som tycker det är viktigare att de mår bra och inte att rummet är städat eller att allt står på sin plats på en gång i förrådet, får minst plats. det blir så fel, det borde liksom inte vara så. men de är så det är.
"du är då inte rädd för att säga vad du tycker!" tack. men för det mesta så är det precis så det inte känns. ni vet, känslan av att man önskar att just den diskussionen eller dom utslängda orden borde ha kommit lite senare, bara för att man då minsann hade haft rätt ord att slänga tillbaka. istället står man tyst, eller låter någon annan ta striden. mindre sånt och mer säga ifrån. säga ifrån direkt och inte älta i efterhand. det blir så onödigt mycket tänkande som man kunde lagt på annat.
den här sortens tankar faller lätt över en när man stannar inne en regnig dag i januari. och det är okej. det är bra att tänka efter lite. eller liksom bara kasta ut tankar när dom kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar