de här med att växa upp.

i helgen pratade jag & en fin vän om de här med att växa upp. hur man som liten hade en högsta önskan om att få bli stor så att man själv kunde bestämma om man ville äta lördagsgodis på en vanlig tisdag, eller hur lycklig man var då man lärt sig vissla & säga "RRRRR". det bästa var att åka med familjen på badhuset nån helg & kanske ta med sig en kompis. & så klart att få sitta framför pappa på skotern & prova gasa, lyckan var liksom total. man tänkte att allt var bra för man fick bestämma helt & hållet över sig själv. man skulle bara laga sin favoritmat, alla dagar hela veckan. mest skulle de bli pizza alla dagar & man skulle alltid sova över hos sina bästa kompisar & vara uppe hela nätterna. man skulle vara tillsammans jämt & när man blev liiiite större så tänkte man att drömprinsen bara skulle dyka upp. man skulle jobba som delfinskötare eller veterinär, för då fick man gosa & sätta plåster på djuren.
men ju äldre man blev inser man att det inte alls är så där rosa & fluffigt hela tiden. jag vill liksom inte alltid äta godis på tisdagar & badhuset lockar mig inte lika mycket längre.
man så sa min kära vän nått klokt. de där om att vi har ett större ansvar. för allt. allt de som handlar om oss & även om saker som rör andra. att när saker är som värst är man verkligen på botten. men samtidigt så har lyckan aldrig varit så maxad som den är när man är så där övermänskligt glad. & även om de är lite tungt ibland & man känner för att gråta en skvätt så skulle jag aldrig byta tillbaka till dom där smååren igen. & ansvar, visst känns de ganska bra för det mesta ändå. "jag kan själv!" får liksom en helt ny innebörd. jag kan jobba & försörja mig själv, jag kan laga nått annat än beställa en pizza. jag haar tillslut lärt mig hur det funkar att åka spårvagn helt själv. jag har förstått att terminalen & centralen är samma hus & hittat ett elljusspår.

 för när de är maxat, då är man verkligen på världens topp! & vem vill inte de!?