det som är tänkt är inte alltid lätt..

jag vet att jag ska vara här. det är tänkt. jag tror att Guddeman har stora planer för mig här. jag har liksom bara inte kommit fram till vad det är än. men det är ibland det som är den stora tjusningen med att få gå i tro. att man bara får tro. tro att det kommer att ordna sig, tro att saker och ting kommer att gå vägen och tro att det alltid finns en väg. en väg som är bättre när allt känns sådär apjobbigt och man helst av allt bara vill dra täcket över huvudet sova några långa veckor och vakna upp och allt är bra igen. men så är det inte. men Han har lovat mig att vara där. inte att ta bort allt som känns jobbigt eller kasta mig över så att jag slipper det helt och hållet. utan att gå bredvid och väldigt ofta också bära igenom. inte över, inte under eller någon krokig omväg. IGENOM. och det är precis vad jag tror händer hela tiden, och precis just nu.

när jag hade bott här i götet i två veckor brast det. då kunde jag inte hålla mig längre. då grät jag första gången efter jag hade pratat med pappa. och det var apjobbigt. apjobbigt att inse att det är hundra långa mil tills jag kan vara hemma igen. och efter det har jag varit tvungen att tillåta mig själv att gråta fler gånger. man kan inte hålla allt inom sig och tro att man kommer att kunna bära på allt jämt. för det är jobbigt. det jobbigaste jag nånsin gjort. inte själva flytten, inte att trivas på jobbet, inte att hitta överallt. utan att lämna allt. lämna allt det som jag har kallat "hemma" i nitton år och som jag kommer att fortsätta kalla hemma jämt.

men det är samtidigt det bästa och framför allt det nyttigaste jag nånsin gjort. att lämna allt längre än bara över en helg får en att verkligen inse hur fint det är allt det där som bara varit tråkigt och vardag. inse hur mycket det betyder alltihopat.

det finns en film som heter A Little Bit Of Heaven. där berättar en tjej hur mycket hon avundas oss som tror. för att vi är så säkra på att det finns nått, att det finns någon och att vi aldrig behöver vara rädda. det är nått som jag verkligen har fått uppleva ordentligt sen jag kom hit.

för hur jobbigt och dassigt det än är så löser det sig alltid. kanske inte alltid så som jag hade förväntat mig eller som jag hade trott att det skulle bli. men det löser sig. och så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig att det kunna bli.

jag har faktiskt inte varit orolig över att jag inte ska få så pass mycket jobb att jag kommer att klara av att bo här nere och betala allt som ska betalas. jag har bara fått tro på att om det är tänkt att jag ska vara här så kommer det att lösa sig. och det har det verkligen gjort också.

så jag kommer att fortsätta kalla Lycksele för hemma och jag kommer att fortsätta tro att det alltid finns en större tanke för mig än vad jag nånsin kommer att kunna föreställa mig och jag kommer att fortsätta tro att det alltid kommer att lösa sig och att det finns nån som jag kan lämna över allt jag bär på till.

för jag behöver inte vara orolig. när jag har det som jobbigast då bär Han mig.