Hade du frågat mig för några månader så hade jag fått tänka länge och ändå inte kunnat komma fram till något rimligt svar på den frågan.
Men eftersom frågan ställs nu, och allt är annorlunda, så kan jag faktiskt svara.
Under de senaste veckorna känns det som att jag har gjort saker för första gången, flera gånger. Nästan hela tiden. Varje dag.
Jag har fått min första lägga, jag har fått handla mat på riktigt för första gången, jag har fått betala hyra, jag har hittat till och från jobb, åkt till stan, bytt till spårvagn. Gjort massor.
Det är lite skrämmande. Nått man aldrig tidigare gjort, man har liksom inget facit att titta på i smyg då man känner sig lite osäker eller bara vill dubbelkolla. Man måste pröva sig fram och man måste tillåta sig själv att göra misstag, ibland väldigt ofta.
Det känns som att det är så mycket som jag vill få fram att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara det för er, hur jag ska formulera det på rätt sätt utan att det bara ska låta flummigt eller grötigt.
Jag tror bara att jag på nått sätt vill berätta det som ni redan vet. Att jag äntligen ännu en gång kan säga att jag gjort något för första gången, och det skrämmer mig. Samtidigt är det även de bästa jag gjort på väldigt länge.
Och jag trivs. Men det är svårt. Jag har velat göra allt det här så länge att jag inte riktigt kan ta in.
Ett liv i ständig förändring är ett liv i rörelse, ett innehållsrikt liv. Du är så himla stark och jag ser upp till dig och dina val i livet. Låt oss sträva efter att utvecklas, att våga prova vingarna, att göra något nytt och att aldrig vara rädd för att misslyckas. Lova mig att vi aldrig ska bli gamla sura tanter som ska ha allt så som det alltid har varit. Låt oss vara galna, crazy, helt outflippade livet ut! (ps: i miss you my friend)
SvaraRadera