..och ganska mycket så tror jag att det är. att vi känner som mest att vi lever när vi gör sånt som vi egentligen inte vågar, sånt som skrämmer oss lite för att vi aldrig har prövat det förut eller sånt som vi aldrig trodde att vi skulle klara. när vi kliver ur och lämnar allt det som förut varit trygghet. det är ungefär så det känns. jag är jättenervös och lite rädd, faktiskt. jag har ju aldrig gjort det här förut, jag har aldrig bott där förut och jag har aldrig "behövt" lära känna andra där nere förut för att jag ska kunna fungera. men samtidigt så kan jag inte låta bli att tro att det är precis det här som jag behöver. jag behöver komma ut ur min lilla trygghetsbubbla och pröva mig själv. testa om jag kan dra mina gränser lite längre bort, pröva gå vilse mitt i stan och sköta ett hem med räkningar och allt vad det innebär. jag vet att det finns dom som vet precis vad dom vill göra och som har satt upp punkter hur hela livet kommer att se ut (fast det tror jag inte kommer att fungera i längden) och dom som känner att dom inte behöver se annat för att sen veta vad dom vill. som inte behöver flytta för att kunna längta hem. men jag behöver det.
och visst har jag lärt mig mycket här, och gjort mycket nytt och fått dra om mina gränser för att jag lyckats eller för att jag misslyckats, lärt mig att se på saker ur ett annat perspektiv. men det tror jag va lite mer av en uppvärmning. och sen så måste jag ha varit hjärndöd för att inte ta den här chansen. allt flyter på så bra. nästan så att jag tycker att det är för bra ibland. men man måste testa sig fram. kanske kommer jag tillbaka snart igen, eller så stannar jag för alltid.
nu ska jag ta en dusch och sen ska jag göra en fruktsallad. promenad, körlektion och teori har jag också hunnit med än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar