jag hoppas att du vet att faktiskt inte menar det. inte på ett elakt sätt. men jag är kass på att berätta det för er

idag sa jag att mina lillelillebror va störd för att han flera gånger påpekade att det var min tur att diska. jag kan inte rå för det, men såna saker gör att jag snor om på dirren. jag tycker inte alls om att ställa mig vid disken om det är så att jag blivit tillsagd. därför sa jag att han var störd. flera gånger. jag diskar faktiskt gärna. bara ingen säger till mig att göra det. jag vill göra det självmant. med hög musik. då kan det nästan vara så att det ibland kunde få vara mera disk. det kan nästan vara lite mysigt. på sanning, faktiskt.

det är faktiskt såna saker som jag vet att jag kommer att sakna då jag flyttar. retas med mina bröder. jag har så feta tårar i mina ögon att jag nästan är blind, för jag vet hur mycket jag kommer att sakna dom. sakna allihop. min knäppa mami som jag önskar över allt annat att hon blev frisk, min knäppa baba som är bra på allt och alltid ställer upp och mina knäppa bröder som är så där härligt gulliga och kan har mycket som helst som jag inte kan och fast dom retas och jag blir jättearg.

jag älskar dom så mycket att tårarna och snoret rinner så att jag snart drunknar. därför måste jag sluta. för det fina med att sakna så att det gör ont är att man har människor i sitt liv som betyder så mycket att de är värda att saknas. och det är dom. tusentals gånger om.