för att man visste att han alltid var där.

hela tiden, varje dag känns det som om att man glömt nått. nått fattas liksom. rutinen är inte den vanliga, men allt rullar på som vanligt ändå. det känns konstigt på nått sätt. jag tror att det alltid kommer att vara så.

ett hack i en långt invand rutin. ni vet, den rutinen som alltid innebar att farfar var den första jag åkte för att krama om & uppdatera om livet som sådant. sitta i soffan & dricka kaffe, med TV:n i bakgrunden & lyssna till kloka ord & berättelser från förr. sådär som det alltid skulle vara när man kom hem. Han var ju liksom halva Hemma. man kommer liksom på sig själv med att stoppa orden precis innan dom släpps ut. "ska vi int ring å hör om farfar ska me!?" & det gjorde man ju jämt för att man visste att han alltid var där. 

jag har tänkt ända sen jag kom upp att jag ska köpa en blomma & åka till farfar & farmor en sväng. men det blir liksom aldrig av. på nått undermedvetet sätt hoppas man liksom att det inte ska vara så. det ä ju inte Där som man skulle hälsa på dom när man kom upp. de var ju hemma man skulle hälsa på & krama om. 

fast man vet. man vet det alldeles för mycket ibland. & det gör lika ont varje gång.