för ett år sen skulle jag fylla nitton (logiskt!). hade ganska nyss börjat på ett heltidsvikariat som skulle vara bara under oktober, på ett boende hemma i lycksele där jag trivdes himla bra. höll på att plugga körkortsteori som en tok & trodde att jag skulle få psytkbryt mest hela tiden. jobbade hela helgen jag fyllde år & hade ett litet fika med farfarn inbjuden mitt på självaste dagen, för jag jobbade delat.
en månad senare bodde jag hos mormor & morfar, hade halvtid redan innan jag ens vart där en endaste dag. hade snabbt fyllt ut som tomma dagarna med mera jobb & yttligare en månad senare hade jag flyttat in i kojan. & aldrig hade jag då ens kunnat drömma om att året skulle kunna bli så här fantastiskt, trots allt som är runt omkring & tynger ner lite mer vissa dagar.
träffat underbara nya vänner, rest hem några gånger & haft en massa fina besök. hittat en församling, växt som människa & insett att man faktiskt inte behöver dö bara för att man råkar vara själv nån kväll eller två. numera ses det som något otroligt skönt. jag kan klara mig själv hundra mil hemifrån allt som jag nånsin kände till innan jag hamnade här. jag har lärt mig att till & med jag till slut kan klara av att hitta ställen & inte gå vilse allt för ofta. & alla finns ju bara ett samtal bort.
jag har lärt mig att man måste våga för att vinna, fast det kan vara lätt att glömma bort en vanlig regnig & grå tisdag när inget blir som man tänkt. när man jobbar sent & känner att man bara vill lägga sig ner & vara lite medvetslös ett tag tills det där som känns jobbigt just då inte är så jobbigt längre.
jag har lärt mig att tålamod är nått som jag kanske har lite utav ändå, fast det tog sin tid att se att det faktsikt fanns. tålamod & inte bara tjurskalle. jag har lärt mig att det där med att vara hemmablind är helt & hållet den absoluta sanningen.
jag kan känna att det är väldigt jobbigt att inte kunna vara med hemma & få bara vara. att få finnas till & ha tid med familjen. det är jobbigt när man har så många fina hemma i en stad som man längtade såå efter att få se i backspegeln. & när man sett den där, i backspegeln, kommer på sig själv med att längta efter precis de där som störde en nästan allra mest. det är lite jobbigt att inte vara nära sina bröder som man tycker så väldans mycket om fast man knappt hörs mer än bara nån gång ibland. för dom är så himla bra. eller näe. dom är bäst. de är dom.
men hur mycket jag än kan längta hem & ibland undra hur det skulle kunna va att bo hemma. fast i ett eget hem. så kan jag verkligen inte med att ångra. det går inte. för det är här jag ska vara just nu & jag trivs så galet bra. de gör verkligen. tro inget annat. vad jag ska göra av mitt liv är de ingen som vet, men just ikväll känns jag helt okej med de. frustrationen över framtiden får sin egen tid nån annan gång.
& hemlängtan har man ändå. konstigt vore väl annars.
sådär. efter en fredag kväll med mycket ordbajs tycker jag att de är dags att göra det berömda rycket. klockan råkar ha passerat tolv med tjugoåttaminuter & jag borde egentligen redan sova för jag ska upp tidigt imorrn & fixa ännu mera.
